Brölande i skogen...

Jag har precis upplevt (ännu) ett av livets pinsamma ögonblick.

Jag går i skogen med hunden. Det är bara jag och alla träd så jag passar på att sjunga allt som poppar upp i huvudet. Det blir av salig blandning av toner och låtar. Inte förrän i slutet av promenaden då hunden stannar till vänder jag mig om och upptäcker, till min chock, att det går en man bakom mig. Som har hört exakt allt. Allt. Varje ton, varje misslyckat försök till att flasha till det lite, och jag har inte direkt sjungt tyst. Jag har närmast skrikit ut allt. Sååå pinsamt!

Här har jag gått i skogen i tron om att jag är helt själv bland alla stenar och tallar. Men icke! Jag bor på landet, hur stor är chansen (risken kanske ska sägas) att en man, just när jag går ut i skogen, bestämmer sig för att också promenera, och att han hamnar bakom just mig? Fatta! Nu kommer han komma hem till sin fru och sina barn och berätta om den konstiga tjejen som gick och skrek i skogen. Jag kommer bli ett skämt i Sorunda. Okej, det sista är kanske att överdriva. Men pinsamt var det. Nästa gång jag bestämmer mig för att gå och bröla i skogen ska jag både en och två och tre gånger titta bakom mig. Kanske ska jag kolla bakom några träd också. För säkerhets skull.