14 oktober...vad är det för speciell dag?

Jaa... En viss person fyller ju 16 idag då. Hon tycker att det känns helt normalt som innan, men det är ändå lite kul. Ett år äldre. Nu är det bara två år kvar till 18.
Fett lång dag idag i alla fall, men den var ganska kul ändå.
För det första så var det första jag fick höra ett svagt grattis från Marianne och Sandra när jag kom insmitandes i klassrummet i morse.
Sen kom killarna efter lunch och gav mig två mentosrullar och två lakrisalrullar. Snäääällt! :D Värsta glá jag blev. Tänk vad lite godis kan göra. :)
Geografilektionen blev, ja, intressant... Hehe. Ni i klassen förstår ju vad jag menar.
Efter geografi följde franska med glädjande besked om att franskalektionen på fredag morgon är inställd. God is good!!!!!

Men det var på pendeltåget på väg till Tumba med Marianne som det riktigt roliga hände.
Låt mig förklara lite. Jag vill varna er för riskerna att bli äcklade och chockade. Jag kan inte heller garantera att detta är kul för alla, utan är mer något man måste vara med om. But don't blame us, vi kan inte rå för vår sjuka humor...
Vi satt på bussen från skolan till Tullinge och började prata om graviditeter och hur man kan känna bebisen i magen, osv osv.
På tåget sen började vi prata om förlossningar, och det var inga vanliga förlossningar vi pratade om. Vi pratade om mardrömsförlossningar. Förlossningar som tagit 48h, 36h utan att ha blivit igångsatta och utan kejsarsnitt. Även om sådana som gått på typ fem minuter. Vi båda satt och ojade oss och blev lite smått äcklade.
Under hela denna tid har en liten pojke satt sig brevid oss, han måste ha varit runt 5-7 år och satt och lyssnade med ögon som blev större och större.
Marianne berättar att om man föder ungen för snabbt så kan man spricka, men föder man för långsamt så kanske man måste snitta. (Ja, vi var otroligt äckliga och gick in på alla möjliga detaljer. Låt oss, vi är tjejer!). Jag nämner också att det är bra att föda i vatten. Men då får Marianne en seriös blick, sänker rösten och börjar: "Joo, fast jag har hört att det inte är så bra att göra det ändå, du vet...."
Längre kommer hon inte, för helt plötsligt tittar vi båda på den lilla killen brevid oss. Tror du inte att han har suttit och lyssnat hela tiden och han har de största ögonen jag någonsin sett. Han kommer seriöst ha mardrömmar i månader framöver.
Marianne och jag brister i garv och vi garvar hela vägen till bussarna.
Det här kommer jag komma ihåg för evigt. Hur dumma kan man va? Snacka förlossningar på ett pendeltåg liksom.
Tjejer alltså...

Kram!