en bra dag.

Yep. Nu sitter jag här, lite trött, men nöjd.
Har varit ute på en heldag med min brorsa på stan, hans födelsedagspresent till mig. Vi gick runt på stan, först vid Götgatspuckeln och där hittade jag en jättefin typ, hängsel-kjol på Gina Tricot. Men vi fortsatte att gå och drog in till Centralen och Drottninggatan och kikade i affärer som jag aldrig varit inne i förut men som var jättetrevliga.
Efter ett tag blev jag hungrig, så Micke tog med mig till Fridays och jag fick beställa vad jag ville, han betalade. Supergott! Jag tog annanas marinerad kyckling med "cheddarcheese-mashed potato", (Och hur konstigt och äckligt det än låter så var det riiiktigt gott!) med grönsaker och någon sås. Hiiimelskt. Micke tog en stek med cajun sås och pommes frites.
Och jag hade fastnat för den där hängsel-kjolen, så vi drog till baka till Slussen och jag fick den i present.
Allt som allt hade jag det jättebra. Och jätte tacksam för dagen. :)
Tack Micke!

//Victoria

Hemma

Jag är hemma.

Och även om jag varit trött och sliten,

så har jag en sån frid på insidan.

Allt ordnar sig,

allt fixar sig,

Guds hand är över mitt liv.

Tacksamhet.

Glädje.

En otrolig helg

som inte går att

förklara.

London nästa

Nu sitter jag här och ska packa, igen. Det är typ tredje gången på en månad... Först till USA, sen, en vecka efter att jag kommit hem så skulle de lägga om vårat golv så jag bodde hos Hannah i en vecka, och nu ska jag till London. Det är kul, samtidigt som lite tröttsamt. Men jag antar att man har sådana perioder ibland, kanske.
Fast jag älskar att resa och röra på mig...Men men.
Som sagt, imorrn åker vi till London. Det ska bli jättespännande verkligen. Få träffa nya människor och lära känna de jag åker med mer, få träna på engelskan ytterligare, och främst av allt, få möta Gud :D Det är nog det jag ser fram emot mest. Jag ska få möta Gud! WOHO! :D

Nåväl, jag måste tillbaka till packningen.
Vi ses om fyra dagar :)
Kram!

I'm back.

Okej då. Det blev inte en så förlängd paus ändå... Då jag hade skrivit det inlägget fick jag lust att skriva igen. Men förvänta er inte att det ska bli bra, haha, jag har inte bloggat på typ en och en halv månad. Tankecentret har rostat igen lite.
Få se nu.. Det är mycket som har hänt den senaste tiden.
Jag har varit i USA med klassen och har haft typ, de bästa veckorna i mitt liv. Min värdfamilj var aldeles underbar och jag saknar dem sjukt mycket. Bilder finns på min myspace, lite i min bilddagbok och Josse har massa på sin facebook.
Det har blivit höst... Om ni nu av någon anledning råkat missa det :)
Jag älskar det. Jag älskar alla färger, jag älskar kylan, jag älskar det helt enkelt. Det är lustigt, förra året hatade jag det. Allt jag ville var att ha sommar, jag hade haft en underbar sommar förra året och kunde därför inte riktigt smälta att det var höst och att vardagen var ett faktum.
Men i år ääälskar jag det :)
Om några dagar åker jag till London med ungdomsgruppen.
Det ska bli så härligt och jag längtar verkligen.
Uhm, vad ska jag skriva...? haha. Som sagt, min hjärna är inte riktigt igång.
Aja, det får räcka just nu, som ett första inlägg efter ett uppehåll. :)

Hoppas att Lina blir glad nu :)
Kram kram

En förlängd, lång paus

Nej, jag har inte skrivit på mer än en månad.
Synd.
Men jag orkar inte.
Jag har tagit en lång paus. Och den blir antagligen längre, jag vet inte när jag kommer att skriva igen... Men det blir väll igen när jag får tid, ork och lust. Just nu är allting för mycket helt enkelt.
Och jag har dessutom inte hört eller sett någon som klagar så.. :)
Men det finns en möjlighet att få igång den tidigare... Om jag får höra från er :)

Kram på er.
Victoria

Suck

Fredag.
Jag vet inte.. Lite blandade känslor efter den dagen. En tjej i klassen var arg på mig. Och hon hade visst varit det länge. I fredags kom det ut. Hon hade blivit sårad av något jag gjort omedvetet. Jag bad om förlåtelse. Men hon är visst fortfarande sur.
Varför kan man inte bara säga saker rakt ut? Tänker på Relient K:s låt "Come right out and say it" Sann låttext.
Vi får se hur det blir med allt.

Margo sov över hos mig efter ungdomsmötet som Emma sjöng solo på. Jättefint! :)
Snacka om att Margo och jag flumma efteråt. :P

På lördagen släpade vi oss upp. (Jag släpade Margo upp.) Och åkte in till stan för att köpa present till vår värdfamilj i USA. Vi hittade vad vi ville ha väldigt snabbt. Det blev en stor bok med massa bilder på vårt vackra Stockholm. Den kostade 470 :-
Sen drog vi ned till Drottninggatan och Margo tog med mig till en jättesöt liten restaurang. Vi delade på en pizza och en lasagne. Helt sjuuukt gott! Vi hade det jättetrevligt och snackade om det allra mesta.
Sen åkte jag hem. Tog tåget till Västerhaninge, men det fanns inget anslutande tåg mot Nynäshamn, så jag fick sitta och vänta i 40 minuter. Då jag kom fram till Ösmo visade det sig att det inte gick någon buss heller. Eftersom det var lördag. Så jag fick sitta där i en timme och vänta på nästa buss. Under tiden jag vänta hade jag ställt boken på marken brevid mig. Och då bussen kom, tror du då inte att jag glömmer kvar den på busshållplatsen! Jag kommer på det först då jag gått av i spångbro. Så vi körde direkt tillbaka, men boken fanns inte kvar...
Vi ska ringa till SL på måndag. Men om den inte kommit in så måste jag köpa en ny för mina egna pengar som jag skulle ha i USA... BUHU!
Ush, jag var på dåligt humör hela kvällen sen och gick och la mig tidigt.

I morse vaknade jag kl. 10 och var helt slut. Så jag stannade hemma från kyrkan för att vila upp mig inför den kommande veckan.
And here I sit...

Tråk

Fy vilken tråkig blogg jag haaaar!

MYCKET!

Hej!
Det var ett tag sen nu. Jag vet.. :S Men det är helt sjukt mycket i skolan nu.
Vi har större läxor och läxförhör, och allt inför USA. Det är sjukt mycket alltså. :S Det är arbeten, drama, danser och musik. Det kanske inte låter så mkt. Men jag lovar. Det är mycket!
Jag känner mig helt slut...
Jag längtar till USA. Så att man äntligen kan få slappna av lite. Det är många som är småsjuka i klassen, men vi är duktiga. Vi pallrar oss till skolan ändå, bara för att kunna fixa allting.
Men USA resan kommer vara oförglömlig. Vi kommer shoppa (WOHO!), vara med våra värdfamiljer, träffa ungdomar, vara på olika skolor, åka till Boston, se Boston red sox, Plymouth och den sista söndagen kommer våran klass att hålla i en hel söndagsgudstjänst! Spännande :)

Jag vet inte om jag kommer att hinna skriva något mer innan USA... Men jag kommer definitivt att skriva efter.
Så vi ses och hörs! Håll utkik efter uppdateringar :)

KRAMAR!

Ännu en vecka

Ännu en vecka har gått. Yippie! Not.. Typ :)
Jag känner mig helt sjukt trött och slut och bara hoppas att jag ska klara en vecka till. Det är långa skoldagar och långa resvägar. Suck.
Och min lillasyster irriterar mig sjukt mycket! Hon vägrar liksom fatta när hon ska sluta. Det är som om hon måste irritera mig, som om hon tycker att det är kul. AAAARRRRRGGGGGHHHHHHHH! Ibland är hon jättesnäll, och vissa dagar är hon, som sagt, helt sjuuuuuuuukt jobbig och irriterande, som idag.

Jag längtar till USA resan. Men jag önskar att man kunde hoppa över alla förberedelser :)

Kramar.

Höst

Hösten är här.

Man känner det i luften.

Solen lyser, men värmer inte längre.

Kylan kommer sakta men säkert.

Och jag måste säga...

Jag älskar det.

Gospel Night

Gospel Night i Globen var äg!

Jeansundret

Åh, nu har jag shoppat :) Två tröjor och en klänning, två par jeans, ett par nya ballerina skor, (äntligen!) mascara och ögonskugga.
Jag måste bara berätta om jeansen. Jag har sprungit runt som ett freak efter ett par jeans och har kollat på alltifrån Lee till H&M. Men inget var tillräckligt bra... Dessutom var Lee jeansen lite för dyra för budgeten just nu.. :P Jag var helt slut och det kändes som om jag aldrig skulle hitta ett par jeans. Så innan jag gick in i en affär som ett sista desperat försök sa jag till Gud, "Gud, jag vill ha ett par snygga jeans för högst 500 spänn". Inget mer än så, och så gick jag in på Vero Moda. Jag ska säga att jag inte alls hade några höga förhoppningar eller förväntningar. Så jag gick runt där och tittade med lite låg entusiasm. Så såg jag ett par jeans som såg helt okej ut liksom. Då jag tittade på prislappen stod det 499 spänn. Så jag tänkte, varför inte försöka liksom. På vägen till omklädningsrummen såg jag några andra jeans i lite annan form och färg och de såg också rätt så sjyssta ut. Så jag hittade rätt storlek och tog med dom också. Prislappen sa 399.
När jag hade på mig dom såg de helt underbara ut. Satt fint och allt det där. Efter en kort stund tänkte jag att dom här vill jag ha. Men vilka av dem liksom. Jag ringde till mamma (Mammor är bra att ha :D) och bad henne komma. Efter att jag dragit av och på mig de där två paren jeans några gånger och mamma och Tessi sagt vad de tyckte var jag ännu mer osäker än innan. Då jag stod och vela så ringde mamma till pappa och pratade om hur vi skulle komma hem och allt det där och då hon ändå pratade berättade hon även om mina jeansproblem.
Då mamma lagt på sa hon att pappa sagt att jag får båda paren jeans. Snacka om att jag blev chockad. Jag hade aldrig någonsin tänkt en tanke som ens snuddade vid att jag skulle få båda paren. Så nu har vi shoppat för hela hösten känns det som :P
Gud är verkligen grym! Jag bad om ett par jeans och jag fick två liksom :) Och båda var under 500. Yeah!
Tack Gud!

Glöm inte att det är Gospel konsert med gratis inträde i Globen imorrn klockan 19!

Kramar!

Vad Gud gjort

Vad har Gud gjort i mig det senaste året?

Han har gjort mycket.

Jag kan börja med förra sommaren. Ta det lugnt, jag ska inte gå igenom varje detalj. Jag ska i alla fall försöka att inte göra det.

Förra sommaren åkte jag till Sarajevo på teamresa med min brorsa och hans fru och några till från ungdomsgruppen. Den resan förvandlade mitt liv.

Innan resan var jag rätt så blyg. Jag kunde vara framåt och pratglad med mina kompisar. Men med nya personer så höll jag mig mest undan och ville inte synas allt för mycket. Inte sticka ut liksom. Men det blev ett hinder för mig i början av teamresan. Jag hade svårt att lära känna de andra och jag höll mig mest på min egen kant. Det var jobbigt för mig, och det måste ha varit jobbigt för alla andra också. Efter en övernattning i Tyskland (vi åkte bil ända ner) så satt jag längst fram och läste lite i bibeln. Jag frågade Gud vad det var för mening med den här resan egentligen. Varför var jag med liksom? Just då kändes allting meningslöst. Då kom det som en stilla röst, fast egentligen var det rätt så stark också, som sa: "Jag har satt dig här med ett syfte". Det kändes som om alla hört det, fast jag visste att det bara var jag. Nästan direkt förstod jag att det var Gud. Hela jag blev uppfylld och jag förstod att det här skulle bli en resa jag sent skulle glömma.

Någon dag senare bad jag att jag skulle bli mer frimodig. Efter det så tänkte jag inte så mycket på det. Resan blev, som jag redan sagt, livsförvandlande. Runt 11 eller 12 blev frälsta sammanlagt om jag minns rätt. Du ska veta vilken glädje det var. Jag var helt hypad. Haha. Liia vet.

Min frimodighet märkte jag inte av så mycket förren det blev Sthlm Tour. Jag var helt grymt frimodig om jag får säga det själv. Och det var inte bara jag som märkte förvandlingen tror jag, i alla fall sa Marco att jag blivit förändrad. (Nu låter det som jag skryter, och det är inte alls meningen.) Även Sthlm Tour var helt grymt och jag fick vittna för många :)

Sen kom hösten och skolan började. I september-oktober fick jag ett samtal från Cina. Hon frågade om jag ville ta hand om en barncell. Jag blev helchockad. Jag trodde inte att jag, av alla personer. Samtidigt blev jag glad. Det har varit en dröm för mig att få en cell. So, det är en barncell, det är fortfarande en cellgrupp liksom. Det har verkligen hjälpt mig att växa i ansvar och andligt. Jag älskar att vara cellgruppsledare. Det måste vara bland det roligaste som finns.

Det hände saker i mitt liv under hösten och jag är tacksam för allt Gud gjort.

Under våren kände jag att jag behövde gå på en till encounter. Och även den var grymt bra. Jag fick en helt ny glädje på ett sätt jag aldrig känt förut.

Sen gick jag ut ledarskolan och vi i kyrkan fick ta emot en utmaning. Helt gryymt!

Den handlade om att vi skulle gå ut till Stockholm under juli månad, efter en månads förberedelser, och ta kontakt med Stockholmarna. Vi skulle fråga om de hade något de ville att vi skulle be för. Jag vet inte exakt hur många det blev men det blev många! :P Själv fick jag 18 kontakter, och även fast det är för lite så är jag lite stolt. Jag menar 18 kontakter, det är 18 människor. Om en vecka avslutas allt med en stor Gospel konsert i Globen med helt gratis inträde.

Den utmaningen har lärt mig att allt är möjligt. Jag har lärt mig att tänka större om mig själv och om andra och jag har fått se vad Gud kan göra i människors liv. Det är alldeles underbart då Gud gör saker i ens eget liv, men att se det i andras också är något alldeles extra, tycker jag.

Nu ser jag att jag skrivit långt. Ursäkta mig. Grymt om ni orkat läsa igenom allt. Och det där är bara ett litet smakprov på vad Gud har gjort i mitt liv under det här året.

Kramar!

I'm gone

I'm off to Skåne for four days.
I'll see you on monday!

Hugs!

Jag vet inte vad jag ska skriva...

Jag tog bort mitt senaste inlägg.... Kände att det var lite för mycket information. Men jag vet inte, ni kanske hann läsa det.
Så, om lite mer än en vecka börjar skolan.
Ush, nej jag tänker inte börja skriva om något så tråkigt.
Jag har idétorka.
Nästa gång jag skriver är då någon kommit med ett förslag om vad jag kan skriva om. (Och vem vet hur lång tid det tar eftersom det inte är så många som läser :( )

Au revoir!

Boring Life?

Jag är uttråkad.
Men ändå känner jag en sån frid.
Jag har frid över att jag vet att Gud älskar mig. Jag behöver inte prestera något.
Det måste inte hända något hela tiden.
Men det skulle inte vara fel om det gjorde det. Hände något.
Fast jag antar att när det väl händer något så vill jag inget annat än ut därifrån.
Jag kan ändå inte låta bli att önska.
Önska att det hände något spännande.
Låter jag barnslig?
Säg till i sådana fall...

Jag vet inte vad jag ska skriva om.
Kom gärna med förslag!

Kram kram!

This day

Ooooh.
Loads of things going on in my head.
I really don't know whats going on. What do I feel. Do I want to feel this way?
Buhu

-------------------------------------------------------------------------------

Så, kyrka idag då. Starkt möte med massa frälsta. Så grymt!
Fick låna "Diary of a teenage girl" av Hannah och jag har läst häften. Jag är totat fast. Blev sugen på att börja skriva dagbok jag själv. Pinsamt eller? Haha. Nee. Egentligen, varför skulle det vara pinsamt att skriva dagbok. Det känns väll lite småbarnsaktigt eller nått. Men det är ju kul läsning då man blir äldre. Se var man har skrivit liksom. Där kan man ändå skriva med privat än här. Där kan man nämna namn och skriva saker som man aldrig kan skriva i bloggen.
Hoppas jag får låna resten av böckerna. :)

Jag har fått data med internet på mitt rum. Yeah! Seena nätter vid datan kanske?
Hehe.
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Det blev ett sånt här meningslöst inlägg igen.

Kram kram!

Tack!

I torsdags satt jag hemma och tyckte synd om mig själv. Jag hade en sån där "ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, och jag har inga vänner" - dag.
Så plötsligt blinkar det till i datan, Hannah har skrivit. Kul tänkte jag och kolla.
Hon undra då om jag skulle göra något speciellt idag. Cellen sa jag. Och då fråga hon om vi inte kunde hitta på nått. Då blev jag glá. För det var precis det jag behövde. Någon som fråga om jag ville göra något. Det var faktist, tro det eller ej, någon som ville va med mig :).
Gud vet verkligen precis vad man behöver i rätt tid, och sänder då en liten ängel för att visa hur mycket han bryr sig om en.
Vi skulle åka till henne efter jag vart på cell. Men det bidde ingen cell. För det var ingen som kom, så jag, Hannah och Elin satt och snacka bekymmer, rykten och könsuppdelning :)
Sen bar det hem till Hannah. Där hade jag det mycket trevligt och kul :) Vi satt och snacka till 3 på natten, även fast vi var rätt så trötta. But I'm glad we did like we did, Hannah. Det kändes bra att äntligen få prata med någon.
Vi vaknade vid 10 och steg upp. Lyssnade på musik, åt frukost och såg på Skruva den som Beckham, och i alla fall hade jag det trevligt och var inte speciellt uttråkad :) Hannah gjorde goda american pancakes och plötsligt skulle vi in till stan igen och jag skulle på callcenter.
Det gick väll sådär på callcenter, jag fick ett bra samtal. Det var så mycket krångel och det tog sin tid. Caféet var kul med duktiga sångare.
Men, men.
Nu är jag hemma.
Tack Hannah för att jag fick komma till dig. Det betydde mer än du tror.
Kram kram!

Avreaktion

Hej.
Jag var bara tvungen att avreagera mig i mitt förra inlägg.
Mötet idag var grymt bra :D
Jag känner mig verkligen påfylld och det känns bra för första gången på länge.

Kramar!

Rykten

JAG HATAR RYKTEN!

Är det verkligen så omöjligt att ha en vän, som är en kille? Är det verkligen så otroligt ovanlig att ha en kill kompis?
Alltså, så fort man sätter sig brevid någon av det andra könen så är det tissel och tassel och voilá! du har ett rykte. Jag ska säga att jag verkligen är besviken. Det trodde jag inte om er, eller gjorde jag? Jag har burit på det i flera veckor nu. Det har tyngt ned hela mig. Fattar ni hur mycket ett ord, en mening kan såra en annan person? Snälla tänk lite. Innan ni startar ett rykte... Eller vad sägs som det här. Låt helt enkelt bli att starta ett rykte! Gå fram och fråga i stället. Ärlighet är så mycket bättre.

Jag hatar könsfördelning. Killarna sitter där, och tjejerna sitter här. Varför ska det vara så? Det är därför rykten startas. Och alla vet det. Det har typ blivit en ond cirkel av något slag. Alla vet att gör man något utöver det normala så startas rykten. Därför är det ingen som gör något.
Jag tycker att det är fel. Helt fel.

Jag vet inte...

Ingenting alls.