Morgon på bussen

Det blåser snöblandat regn. Allt är mörkt. Ljussken svishar förbi, bilar. Jag sitter på bussen och bibeln ligger i knät. Jag läste 1 mos 22, när Gud säger åt Abraham att ofra sin son Isak, men hindrade honom i sista stund. Det är en väldigt välkänd berättelse som jag vuxit upp med. Vi ska lyda Gud och han kommer att välsigna oss. Detta kapitel är en klassisk del i kyrkan. Jag hittade några intressanta detaljer dock när jag läste.

1. Gud kallar på Abraham. Abraham svarar direkt "Ja Herre, här är jag." Han väntar inte en stund och funderar på om han vill höra vad Gud har att säga. Det händer allt för ofta att jag är rädd för vad Gud ska säga, och "stänger av" öronen. Öppna mitt hjärta sjunger vi ibland på söndagar och fredagar, öppna mina öron behöver jag nog säga med jämna mellanrum.

2. I vers tre står det att tidigt på morgonen packade Abraham ihop sig och gick mot berget där han skulle offra. Tidigt på morgonen, alltså var det det första Abraham gjorde efter att Gud talat. Hade han väntat kanske han hade ångrat sig? Hade han väntat och dragit ut på det hade andra tankar kommit och hindrat honom från att utföra Guds vilja.

3. Abraham gick hela vägen. Han lyfte kniven mot sin son, men Gud hindrade honom i sista stund. För att Abraham lydde Gud blev han välsignad av Gud. Jag kan inte göra en del av det Gud sagt och sen sätta mig ner och vänta på att Gud ska dra mig vidare, eller att han ska göra resten själv. Nej, jag måste fullfölja och fullborda. Belöningen blir Guds välsignelser. Vad är välsignelser för mig? För mig är det att lyckas i skolan. Att växa i Gud, mogna i honom. Att ha vänner och familj som står mig nära. Att kunna köpa saker, och även att kunna ge. Att ha tak över huvudet, ha mat på bordet och kläder på kroppen. Det är att vara välsignad.

Nu blev det långt :)
Kram på er!